126. Riktiga män är aldrig relativister

Att frivilligt avsäga sig den egna maktpositionen och börja utveckla förståelse och hänsyn för ”den andre” är knappast något som kännetecknar riktiga män. Riktiga karlar vet vad de vill och gör vad de anser riktigt. Och en stor del av deras position och styrka ligger just i att de aldrig tvekar på målet – darrar s.a.s. aldrig på manschetterna.

En soldat exempelvis, kan ju knappast i stridens hetta börja bry sig om den andre. En soldat bör inte sätta sig in den andres perspektiv och på så vis förmänskliga sina fiender. För då skulle det ju inte bli mycket dödande av.

Samma sak gäller också inom affärsvärlden. En riktig affärsman kan inte börja bry sig om konsekvenserna för det han tjänar pengar på – vare sig det nu gäller narkotika, vapenförsäljning, oseriös ekonomisk rådgivning eller vård av gamla – riktiga män äter som bekant inte sushi – de äter hellre rött kött!

Främmande kulturer är inget för riktiga män – riktiga karlar är nämligen inte kulturrelativister.*

Därför passar också dessa svart-vita och grovt tillyxade resonemang väldigt bra in för att just beskriva de riktiga männens värld.  Deras världar är nämligen enkla, svart-vita och grovt sammansatta.

Sedan finns det givetvis också män som inte riktigt faller in i dessa enkla generaliseringar – men de betraktas också mycket följdriktigt, av dessa riktiga män, som degenererade och femininiserade. Detta har vi kunnat utläsa i kölvattnet efter Breivik.

Ja, hela det västerländska samhället betraktas av dessa, de riktiga männen som femininiserat och degenererat. Som ett samhälle som låtit sig bli alltför öppet, alltför förstående, välvilligt och inbjudande mot andra. Och som nu drivs mot avgrunden av demokrater, vänsterfolk, kulturrelativister och feminister.

Och hela denna nu så försvagade västerländska civilisation och den värdegrund den illustrerar föraktas följdriktigt av alla riktiga män världen över – och som också får de mest förorättade bland dem att knyta nävarna och kämpa allt hårdare. Får dem att kräva respekt för ordning och för traditioner, för gud och fosterland…

Föraktet för demokratin och dess kulturrelativism får dem att hålla sina döttrar under uppsikt, kräva lydnad av sina hustrur och att offra sina liv för det patriarkaliska välde som de alla tror är upprättat av gud.

Allāhu Akbar – In God they trust!

*”Det är tydligt att dagens vänster enligt sina kritiker”, skriver Sven-Eric Liedman i DN Kulturdebatt den 15 mars 2012, ”fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Enligt relativister kan man laborera med flera oförenliga sanningar. Det finns inte heller något som är entydigt gott eller ont.”

Sven-Eric Liedman följer här den gamla klassiska nidbilden av ”relativisten” som grundades av Platon. En bild som inte riktigt klarar av att förtydliga varför vänstern så gärna har drivits till att omfatta en relativistisk världsbild.

125. Vilka fnyser åt kulturrelativismen?

Kulturrelativismen innebär att det alltid är vi människor som avgör om något ska vara rakt eller krokigt...

Det är väl ändå så att det är vi människor som har kunskaper, som fördjupar oss i saker o ting och lägger ut färdriktningar? Det är ju alltid vi, eller i varje fall några av oss, som driver samhälle och utveckling vidare.

Det är därmed också vi som håller i måttstockarna; det är alltså vi som bestämmer oss för att vägarna ska vara raka, ekonomin ha en viss styrning och att våra politiker ska väljas i god demokratisk ordning – om det nu är det vi vill, vill säga.

Och vissa bland oss får lov att bidra med att tycka, tänka och göra väldigt mycket medan andra får nöja sig med försvinnande lite.

Det är väl så det är? Eller hur? Check!

Trots detta självklara faktum finns det nu de som ändå hävdar att det är något annat som avgör och bestämmer hur något ska vara.

Man menar exempelvis att sådant som skönhet och sanning finns i sig – kunskapen likaså – och att dessa finns helt oberoende av oss människor.

Det är också dessa röster som nu i debatterna slänger sig med ordet ”kulturrelativism” (fnys!) så fort det är något som talar dem emot.*

Vad de gör är egentligen inget annat än att uttrycka en önskan om att hävda sina egna ståndpunkters suveränitet – på bekostnad av andras.

Denna inställning till sig själva och de egna övertygelserna är nu något vi möter hos framför allt vissa skribenter på ”högerflanken”  (speciellt i den senaste tidens kulturdebatter i DN, SvD, Axess, etc). Företrädesvis då män som gärna vill förankra sina synpunkter i något som inte bara är (feminint) tillfälligt, flytande och relativt.

Och man har ofta med stora gester talat om ”upplysning” kontra ”relativism”. Allt för att skänka kraft och dignitet åt just de egna ståndpunkterna (där man då ställt sig själva på upplysningens sida).

...medan andra grupperingar i samhället tillbedjer andra och kanske mer upphöjda rättesnören.

Andra som också och på liknande grunder hävdar de egna övertygelsernas suveränitet – fast utan att blanda in upplysningen – är alla de ortodoxa muslimska män som också kräver respekt för sin version av sanningen.

Dessa män ogillar också den feministiska ”kulturrelativismen” (och demokratin) som hotar att bryta deras makt över världen, sanningen och kvinnorna.

Alltså två helt skilda grupper män – men med mycket mer gemsamt än vad de själva tror.

–––

*En liknande idé men med andra förtecken skrev nyligen Maud Eduards, Carin Holmberg, Johanna Langhorst och Hanna Olsson om på DN Kulturdebatt den 13 mars 2012: Hatet skapar rädsla och tystnad.

124. Det magiska tricket

Listen!

Om du tänker bli eller kanske är en person som arbetar med ord; med att debattera, övertala, förklara eller berätta – ja då hjälper det att förstå vad som ligger bakom det magiska tricket med att låta ”språket tala”.

Det handlar här först och främst om att kunna fästa sina tankar, sina ord och det man ska säga i en idémässig struktur.

Det är nämligen nästan aldrig så att en framgångsrik talare, berättare eller försäljare vet på förhand vad denne ska säga. Men givet situationen, så kopplar de in sig på en lämplig frekvens och låter sig föras fram av vad de kan hitta.

I stunden handlar det alltså om att ha förtroende för den egna förmågan – att veta att möjligheterna och variationerna egentligen bara ligger och väntar på att få komma till uttryck.

Och det är just också därför som en skicklig kommunikatör aldrig står svarslös – det finns, när man väl grundat själva perspektivet, alltid något som bär framåt.

Motsatsen finner vi hos dem som måste skriva ned, förbereda sig eller memorera allt de ska säga. Dessa blir givetvis lätt låsta och riskerar att bli ställda på hal is av en enda oförberedd fråga eller händelse.

Det gäller att skaffa fram nycklarna om man vill ta del av innehållet!

Så, för att kunna bli en skicklig pratmakare handlar det främst om att förlita sig till språkets egen förmåga att hitta rätt och att därefter koppla in sig på detta spår.

Givetvis kan ingen som saknar språk och kunskap någonsin koppla upp sig på detta sätt – vi måste få tillgång till nycklarna till skattkistan – för att kunna ta del av dess rikedomar.

Och när jag sitter och skriver detta inlägg så är det också just denna teknik jag använt mig av. I text är det givetvis lättare att hitta och haka på ett språkligt flöde – som talare är det svårare. Som talare måste allting ske simultant – när vi skriver kan vi alltid, när vi förlorar tråden, ta ett djupt andetag, luta oss tillbaks för att därefter återknyta till ämnet.

Och hur vet jag nu att allt detta stämmer? Ärligt talat – ingen aning – jag följde bara en tanke – ett spår som ledde oss hit!

123. Ord som lever egna liv

Undrar vad upplysningens centralgestalter skulle säga om de fick höra nutidens diskussioner om upplysning och humanism?

Jag har sagt det förut och det är just därför jag säger det igen! Vi är alla bundna vid olika språkliga uttryck och strukturer som gör vad de kan för att bekräfta och upprätthålla sina egna idéer.

Detta låter kanske som science fiction eller rent flum – men faktum är att språket i sig är beroende av regelsystem och utvecklar innehåll som vi inte riktigt själva kan styra över.*

Vi har den senaste tiden sett en rad begrepp passera revy i olika debatter och som, när de väl lagts på plats, stakar ut såväl författarens tillhörighet, riktning och möjliga slutsatser.

Vänsterfolk använder sig exempelvis aldrig av ordet ”politiskt korrekt” annat än när de vill peka på högerpopulismens användning av ordet som just en kritik av vänstern. Och högern använder aldrig ordet ”islamofobi” om det inte är för att raljera med vänsterns plötsliga religiösa omfamning.

Vilket innebär att vissa ord blivit infekterade och inte längre kan användas – detta trots att de säkerligen tjänade ett gott och viktigt begreppsmässigt syfte. Vi förlorar exempelvis med ”PK” en viktig konnotation – nämligen den att makten med sina supportrar upprätthåller en världsbild med en serie accepterade ”sanningar” som inte kan ifrågasättas.

Efter årets hetsiga kulturdebatter** riskerar vi nu även att förlora sådana viktiga begrepp som ”upplysning” och ”humanism” som blivit infekterade och luddiga genom att ”fel” personer tagit dem i sin mun på ett ”felaktigt” sätt.

Vissa anser att PK-ismen är en farlig ideologi

Använder vi oss av någon av dessa ord så vet alla på förhand vad vi tänker säga. Därför att orden – begreppen – nu lever sina egna liv även om detta ”egna liv” sker i nära symbios med oss alla.***

Och vissa bland oss förfogar givetvis över en större makt än andra hur språk och begrepp ska användas och utvecklas. Det är också detta de flesta debatter handlar om: att kunna befästa tankar och formuleringar så att de kan reproduceras och få eget liv.

—

* Det är som med demokratin: vi har inflytande men det är inte alltid att just vår röst får något större genomslag.

** Jag tänker då främst på den debatt som Magnus Linton givit upphov till genom sin bok ”De Hatade” samt hans replik till Fredrik Ekelund samt den debatt som skett i kölvattnet av Bengt Ohlssons och Maria Svelands inlägg.

*** Det var nog detta Heidegger menade när han sa att ”Die Sprache spricht” och som inspirerade bland andra den franske filosofen Roland Barthes att uttrycka att det är språket som talar genom oss och att det därmed implicit är språket som styr den politiska dagordningen och debatten.

122. Jakten på upplysningen

Om giljotinen var en del av "upplysningen"...

Ja, var finns den? Vad betyder den? Det är klart att här råder en viss förvirring. För vissa innebär ”upplysningen” frigörelse från förtryck och irrationalitet – för andra – nästan motsatsen.

För de som är negativt inställda handlar den ofta om en överdriven tro på vetenskap och förnuft – gärna i motsatsställning till känsla och tro.

För försvararna handlar ”upplysningen” mest om våra moderna politiska ideal och om förnuftets seger över gamla myter, vidskepelser och religiös dogmatik.

Men trots motsättningarna tenderar begreppet ändå att genomsyras av någon form av generell positivism vilket gjort att det också använts som retoriskt slagträ i debatter – för ingen vill ju bli kallad ”icke-upplyst”?

I vilket fall – då, när det begav sig, var upplysningen del av en empirisk common sense-rörelse – som strävade bort från kristen metafysik och övertro. Alltså bort från uråldriga dogmatiska sanningar gällande världens uppbyggnad.

Upplysningen står därmed renässansen nära med dess upptäckter av det grekiska antika arvet. ”Renässans” betyder just pånyttfödelse – och vad som återföddes då var just de antika ideal om vetenskap och politik som senare upplysningen gjorde till sina.

...så var det nog inte samma slags "upplysning" som Gotama Buddha talade om

Och vad som framför allt kännetecknade, vad Karl Popper kallade, den ”första upplysningen”, som inträffade i Grekland 450 år före vår tidräkning, var dess humanistiska och relativistiska grundsyn. Man ifrågasatte dogmer, diskuterade demokratin, började studera och jämföra andra kulturer, satte språket i centrum och utvecklade empiriska och vetenskapliga metoder. Men man var inte rationalister – och man hade ingen övertro till absoluta sanningar eller till förnuftet.

Så, och det är egentligen hit jag vill komma, när man i dag talar om motsättningen mellan den så kallade ”kulturrelativismen” och ”upplysningen” – blir jag minst sagt lite frågande. Det är nämligen, så vitt jag kan se, inte alls där som motsättningarna mellan vänster och höger, tro och vetande – en gång uppstod.

Upplysningen med sitt klassiska empiriska vetenskapsideal var nämligen i grunden just relativistisk.*

Detta, medan den rationalistiska idealismen, vari den kristna traditionen befanns, alltid intagit en antihumanistisk och mer dogmatisk hållning.

Så när vissa debattörer i dag åberopar ”upplysningen” för att därigenom hämta styrka åt romantiska konst- och sanningsideal – då är man helt enkelt ute och fiskar i alldeles fel vikar!**

 

*Magnus Linton försöker i DN den 5 mars 2012 rikta ljuset mot den förvirring som omger ”relativismen” av i dag – något jag misstänker har att göra med den ”straw man” som Platon skapade och försökte ta livet av för närmare 2400 år sedan. Denna problematik är för övrigt den som de flesta av mina inlägg här på ”Antropos Metron” söker gestalta. Se främst inläggen: 69. Allt är inte relativt! och 23. Vi som håller måttet.

**En diskussion som för övrigt Moa Matthis försökte bena upp i DN (2012-02-27) – men som dessvärre inte går att finna på DN´s hemsida.

121. Om politisk depression

"Olof Lagercrantz skapade den moderna kultursidan i Dagens Nyheter." (DN • 2010-11-13)

”Vi i vår kultursfär har länge levt i ett tillstånd av falsk oskuld. Vi betraktar alla möjliga sysselsättningar – att odla blommor, att samla konst, att putsa vår bil, att skriva artiklar om romantiska och avlägsna ämnen, att leka med våra barn – som älskvärt oskyldiga och opolitiska, fastän allt detta i själva verket betyder att vi inte tar ställning, att vi avstår från att arbeta för en bättre värld.”

Ja, vad ska man säga?

Personligen känner jag nog snarare tvärtom – att det vore bra om fler av oss valde att odla just blommor, tvätta bilar eller leka med våra barn.

Jag håller alltså inte alls med om vad som sägs i ingressen ovan. Men det är klart, min uppskattning av den lilla världen är väl, sett ur det där andra perspektivet, mest bara ett typiskt ”borgerligt” sätt att se på världen.

Det inledande citatet ovan härrör alltså från Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Olof Lagercrantz och anledningen till att jag i dag fångar upp just denna tråd är därför att i går erhöll journalisten och författaren Per Svensson DN:s kritikerpris ”Lagercrantzen”.

Det är nämligen inte så lite ironiskt att den rätt så liberale skribenten Per Svensson blir förärad ett pris som har sitt ursprung hos någon som så starkt motarbetade allt vad liberala ståndpunkter heter.

Och jag vet nu inte om det råkar vara så att man på DN är historielösa eller helt enkelt bara aningslösa. Ett annat alternativ är förstås att man aldrig sett Olof Lagercrantz marxistiska och revolutionära omfamningar som något vidare problematiskt.

Men då skulle ju det i sådana fall bara bekräfta det som det har tjatats om väldigt mycket den senaste tiden – alltså det här om huruvida vänstern fortfarande, genom sin starka positionering i medievärlden, har makt att upprätthålla vissa officiella ideal och dogmer. Och det är det ju många som hävdar att den inte längre har…

– – –

Eftertankar

Att leka med sina barn – inte så oskyldigt, enligt DN´s tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz

Men i vilket fall som helst  – i linje med det inledande citatet – det skulle ju kunna vara så att vi med detta Lagercrantzka perspektiv i bakhuvudet också skulle kunna få ännu en pusselbit på plats i förståelsen av varför så många* på senare tid vittnat om att de känner sig så politiskt deprimerade.

Jag menar, om man likt Olof Lagercrantz ser tecken på och associationer till borgerligt klassförräderi så fort man går förbi en blomsteraffär eller ser barn leka – då skulle man ju i princip kunna gå omkring och vara deprimerad mest hela tiden.

Därmed inte sagt att inte de kraftiga högervindarna i Europa, hatet och islamofobin är deprimerande i sig.

* Anna-Klara Bratt skriver i DN den 22/02/12 att 10 000 gillat och spridit Maria Svelands inlägg: Hatet som gör mig politiskt deprimerad.

120. Midvinternattens köld är hård…

Stjärnorna gnistra och glimma...

Vi är alla i någon grad bärare och upprätthållare av ett språk. Men trots detta finns ju våra begrepp, ord, meningar också för sig, liksom lite vid sidan av – oberoende av oss. Men frågan är – hur? Och var? Har du tänkt på det?

Givetvis finns meningarna, orden alltid där i passiv form, nedpräntade på stentavlor, papyrusrullar, böcker, på hårdiskar och i databaser – skrivna, nedkodade budskap som egentligen bara väntar på att bli lösta (lästa). Men alla dessa ord, alla dessa myrtecken är ju fullständigt obegripliga för den av oss som inte äger nycklarna.

Så, var någonstans finns då själva innehållet, meningen som språket är bärare av och som gör så att vi till slut kan förstå något? Var?

Innehållet eller betydelsen måste ju ligga och vibrera som en slags resonans inom oss själva… eller hur?

Det krävs ju alltid en uttolkare för att levandegöra språket – meningarna väcks först till liv när vi tänker och när vi talar, när vi skriver och när vi läser – men framförallt när vi kommunicerar – alltså när vi är involverade i meningsutbyten med andra.

Men även då – är det som om språket på något sätt existerade i en alldeles egen sfär, med sitt eget liv, liksom svävande ovanför våra huvuden. Inte undra på att man tidigt trodde att det var något gudomligt och som det också står skrivet i bibeln: i begynnelsen var logos – och logos var Gud – det vill säga, språket, ordet, förmågan att kommunicera uppfattades tillhöra det gudomliga. Nu är inte jag den som brukar citera bibeln – men ändå…

...precis som meningarna och orden som är sammanflätade i ett evigt upplysande språk-nät

Ja, jag kan i betraktandet av språket liksom fyllas av en stämning av djup andakt – som när man betraktar den mörka, upplysta stjärnhimmelen en vinternatt – när man står där kall om näsan och tittar rätt in i evigheten och vet med sig att man egentligen inte begriper ett iota.

Så är det också att plötsligt känna att vi är omgivna av ett närapå evigt språk-hav. Ett språk-nät, en väv av meningar och betydelser som alla är noggrant sammanflätade med varandra och där det minsta, minsta lilla skitord sitter upphängt och ger en återklang av hela systemet.

Vad kan vara en bättre symbolbild av detta språkliga universum än internet, World Wide Web.