Bengt Ohlsson startade debatten om verkligheten i DN den 4 januari 2012

Vad jag menar är helt enkelt, att om vi bara tar ett litet steg åt sidan – bort från den etablerade teoretiska överbyggnad vi alla på något sätt är en del utav – så får vi också helt andra svar.

Vi befinner oss alltså alla i ett ”moln” av mer eller mindre godkända iakttagelser, ord och uppfattningar som vi fritt och ohämmat får lov att röra oss med – men inte ostraffat kan röra oss utanför (det är för övrigt dessa tabun jag skrivit om i inlägg 113, 114 och 115).

Det handlar om att vi alla deltar i en sfär av lokalt och kulturellt godkända sanningar och slutledningar. Och att det just är med hjälp av en sådan språklig metafysik som man exempelvis inom den statliga televisionen i Nordkorea kan rapportera om att man iakttagit vilda björnar begråta den store ledarens död – något knappast SvT skulle kunna göra i Sverige i dag.

Det är alltså så en språklig överbyggnad fungerar. Lyssna på dina vänner och bekanta så får du höra hur de flesta smidigt rör sig inom de av er godkända ramarna. Och hur de som inte förmår detta sticker ut och ibland får samtalen att avstanna. Och det finns nu givetvis olika typer av ramverk allt beroende på vilket kulturell hemvist man nu råkar befinna sig i.

Det finns ett ramverk bland vänsterintellektuella, ett annat bland politiker på riksplanet, ett bland storstadsbor, ett annat bland lantisar, ett för… etc.

Malin Ullgren svarade Bengt Ohlsson den 23 januari 2012

Och jag skulle tro att detta resonemang också är vad som tangerar vad Göran Hägglund (KD) för ett par år sedan menade med ”verklighetens folk”. Alltså en av honom uppfattad motsättning mellan folket och överheten, mellan staden och landet, modernitet och konservatism. Och vad samtidigt Jimmie Åkesson (SD) ser som en kamp mellan folket och ”kulturradikalerna”.

Det är också detta synsätt som nu senast DN:s Bengt Ohlsson lyft fram genom att som kulturpersonlighet, själv rikta en smocka mot kulturetablissemanget och därmed också rejält ”skitit i det blå skåpet” i Kultursverige.

Jag misstänker nu dock att såväl Hägglund, Ohlsson och Åkesson är något väsentligt på spåren. Men vad som samtidigt är viktigt att betona här – är att bara för att de gemensamt pekar mot en liknande företeelse innebär inte detta att de i övrigt delar samma värdegemenskap.* Våra fienders fiender är inte alltid våra vänner.

*”Guilt by association” – Något som Malin Ullgren syftar på i sitt svar till Bengt Ohlsson i DN den 23 januari 2012.

Självklart!

Om en skillnad på fem-komma-nio procent är mycket eller inte beror givetvis på vad den handlar om. Nu handlar det om den reella skillnaden i lönenivå mellan män och kvinnor med i övrigt lika utbildning och erfarenhet. (Detta inlägg är en fortsättning på gårdagens inlägg 114.)

Och detta trots en lagstiftning som förbjuder all form av lönediskriminering.

På Medlingsinstitutet, som ansvarar för den officiella lönestatistiken i Sverige, säger man dock att det inte är ”möjligt att med hjälp av den officiella lönestrukturstatistiken svara på frågan om det föreligger osakliga löneskillnader”.

Och en osaklig löneskillnad definierar man som en skillnad i utfall som enbart beror på kön.

Man noterar också att det inte finns något entydigt och allmänt accepterat svar på vad löneskillnaderna mellan kvinnor och män beror på. Problemet sägs vara komplext och att förhållandena delvis är resultatet av en mängd samverkande historiska, sociala, politiska och ekonomiska faktorer…

Ack! Alla dessa gåtor och mysterier som ligger i det fördolda…

Jag går därför direkt på en person (kvinna) som arbetar med rekrytering på en av de större förmedlingsbyråerna i Sverige, och frågar henne: Vad kan dessa uppenbara löneskillnader mellan män och kvinnor ha sin grund i? Vad tror du?

Men det finns också andra aspekter som behöver vägas in för att helhetsbilden ska bli rättvisande...

– Ja men det är väl självklart, replikerar hon, när vi ska ut på arbetsmarknaden vid 25 års ålder så är också flertalet av oss redo att få barn – och detta faktum drabbar givetvis även de som aldrig ens tänkt tanken.

Och för en arbetsgivare som står där i valet och kvalet mellan en man (26 år) och en kvinna (26 år) med exakt samma kunskaper och egenskaper är det ju rent generellt mindre riskfyllt att satsa på mannen.

I annat fall riskerar man i högre grad att hamna med en person som efter en tid meddelar att hon väntar barn med allt vad detta innebär av extra kostnader och besvär för verksamheten.

Denna naturliga snedvridning av styrkeförhållandet i en anställningssituation kan då givetvis balanseras genom att arbetsgivaren direkt erhåller en risk-rabatt på låt säga 15% om han trots allt väljer kvinnan.

Denna grundläggande kvinno-rabatt följer sedan med under hennes resterande arbetsliv även om den självfallet minskar med tiden…

Skulle Margaret ha fått ökad betydelse om hon anlagt skägg?

Fem-komma-nio procent är inte så mycket när man tänker efter. Det är alltså den avvägda och oförklarade löneskillnaden som kvarstår mellan män och kvinnor på den svenska arbetsmarknaden. Frågan är om den inte borde ha varit större?

Direktiven uppifrån har annars varit solklara – skillnaderna ska bort. Och mycket följdriktigt så har också, enligt Medlingsinstitutet, rabatten på kvinnorna i arbetslivet sjunkit de senaste tio åren.*

Nu är dock frågan om dessa minskande skillnader alltid är så eftersträvansvärda som vi tror? Vi är så kategoriskt inriktade på att all form av jämlikhet är bra att vi troligtvis inte ens skulle komma på idén att förklara någon form av negativ utveckling på grundval av just denna.

OECD publicerade i december 2011 en rapport** som visar att Sverige är ett av de länder i världen där ojämlikheten just nu ökar och att denna går hand i hand med ökade klyftor mellan kvinnor och män.

Hur är då detta möjligt samtidigt som Medlingsinstitutet (som lyder under Arbetsmarknadsdepartementet) under samma period visar på minskande skillnader i lön mellan kvinnor och män?

Ett svar skulle kunna tänkas vara att färre kvinnor arbetar, att färre kvinnor lyckas nå de högst betalda jobben och att fler kvinnor än män blivit kvar i utanförskap. Då skulle givetvis klyftorna rent generellt kunna öka utan att för den skull själva löneskillnaden mellan könen behövde öka. Det verkar rimligt.

Men då är frågan varför detta skulle ske i större utsträckning i Sverige än i andra länder? Och kanske svaret går att finna i själva det faktum att Sverige har bland de minsta löneskillnaderna mellan kvinnor och män – i världen.

Finns det en "naturlig" rabatt på kvinnor på arbetsmarknaden och hur stor ska den då vara?

Idén som bör prövas här är alltså, att om vi av ideologiska skäl lagstiftar bort en de facto och ”naturlig” rabatt på kvinnor på arbetsmarknaden så försämrar vi ju samtidigt kvinnornas konkurrenskraft på samma marknad.

Ett balanserat förhållande mellan pris och utbud är annars ett tämligen vedertaget och beprövat instrument för att stimulera efterfrågan – men inte här – för så får det bara inte vara!

Och den viktiga frågan kvarstår: varför finns det då, med hot om vite, fortfarande en löneskillnad om 5.9 % mellan könen? Och om denna skillnad är ”naturlig” – vad innebär det och vad består den i sådana fall utav?

*Medlingsinstitutets rapport ”Vad säger den officiella lönestatistiken om löneskillnaden mellan kvinnor och män 2010?

**OECD: Divided We Stand – Why Inequality Keeps Rising

Samtidigt är det så lätt för oss här hemma att styva i korken hånle åt andras knasigheter. Men det är ju just också denna känsla av klarhet ett annat perspektiv förmår ge.*

Här i Sverige har vi dock också vuxit upp med en rad alldeles speciella, svenska värdeskalor som format vårt sätt att betrakta världen.

Det finns i det svenska kulturella medvetandet en rad frågeställningar som vi här hemma inte heller får överskrida – svenska tabun som kan ha uppstått med goda intentioner och på goda grunder men problemet är att för att de ska kunna upprätthållas – så måste verkligheten skrivas om. Ta de koreanska björnar som exempel – hur många justeringar i det sunda förnuftet måste inte göras för att få den berättelsen att hänga ihop?

På liknande sätt kan vi fråga oss vad det innebär och får för konsekvenser om vi får lära oss att ”kön” är en social konstruktion eller om begrepp som ”ras” inte längre skulle få användas. Och vad skulle det innebära för ett samhälle om medborgarna inte längre uppmuntrades till att kunna skilja mellan (kulturellt) rätt och fel, bättre eller sämre? Eller om jag aldrig någonsin skulle kunna vara bättre än du (eller vice versa).

Sedan har vi allt som berör sådana naturliga följdfrågor som ”auktoriteter” och ”hierarkier” (aj, aj, aj), tabun som givetvis hänger samman med tanken om vårt ”lika värde” som intar en särställning inom vad som inte kritiskt kan diskuteras.

I Korea rapporterades det om att man hade sett vilda björnar begråta ledarens bortgång...

Och om vi har ”makt” så ska vi inte heller tala om detta i positiva ordalag, däremot fungerar det bra utgjuta sig om vår eventuella ”maktlöshet” – en intellektuell kullerbytta som här nästan påminner om de koreanska björnarna.**

Vi ska vidare vara väldigt försiktiga med att använda meningar som innehåller ord som ”Sverige”, ”svenskhet” eller ”den svenska nationen”. Dock kan vi gärna tala obehindrat om begrepp som ”nationell säkerhetsstyrka” eller om att Sverige måste ta sitt ”nationella ansvar”.

Men om vi väljer att göra narr av svennarna för deras övervikt, dåliga hälsa och fula svanktatueringar, då kan vi äntligen och utan problem använda ordet ”riktig svensk”!

* En perspektivförskjutning som bland annat den norske författaren Karl Ove Knausgaard förmår inta i sin bok ”Min Kamp”.

**En fråga som Bengt ”Benke” Ohlsson också belyser i sin DN-krönika ”Måste kulturen vara vänster?”

Jag säger ingenting – mitt leende är och förblir min hemlighet.

Det är ganska vanligt att stöta på påståenden som lite svepande hävdar att ”allt kommunicerar”. Jag brukar då tänka på den där gamla stubben i skogen som ännu ingen lagt märke till, än mindre suttit på, kan vi verkligen säga att den kommunicerar?

Nja, inte om vi utgår från ordets betydelse och etymologi. ”Kommunikation” kommer från latinets communis – gemensam, via communicare – göra gemensamt. Och avser alltså i första hand en förståelse mellan två aktiva parter.

Och går vi då tillbaka till stubben i skogen så står den ju förvisso ensam kvar där och interagerar på olika sätt med sin omgivning – den bryts ned, blir till föda och bostad åt en massa småkryp – men den kommunicerar faktiskt inte.

Men då är frågan följande: när jag glatt kommer gående där med svängande svampkorg och plötsligt ser den stubben och märker att stubben är väldigt speciell med sin mjuka lav som täcker ena sidan likt ett ansikte… Kommunicerar den då något?

Vad säger du? Vad är det första svaret som rullar ut på tungan?

Det är klart den inte gör! Den säger mig förvisso en massa saker, men det är ju mest ett talesätt, det den utsäger kommer ju snarare från mig själv. Det är jag som ser, tolkar och läser in budskap. Precis på samma sätt som jag gör med ett konstverk eller med ett modeplagg.

Men, ett konstverk kommunicerar väl ändå något… och ett varumärke… på samma sätt som ett rödljus faktiskt säger ”stopp”?

Nä!

Det är faktiskt varken konstverket eller produkterna som kommunicerar något. De kommunicerar lika lite som en bortglömd och stängd bok gör det. Men att de kan förmedla olika budskap om förutsättningarna finns – det är givet – men det är en helt annan sak.

Det är ju troligt att skaparna vill förmedla något via sina uttryck. Men det gör de i avsikt att du ska förstå. De väljer ett visst uttryckssätt och hoppas sedan att detta förmedlas enligt plan. Och i den mån det gör det och du visar dem att du har förstått – då först uppstår det vi vanligtvis kallar kommunikation.

Kommunicerar då denna text något (vilket är en kuggfråga)?

Det är just själva tomheten, frånvaron av någonting som...

Tänk om det är våra förväntningar och föreställningar om hur något ska vara som i slutänden är det som styr vad vi upplever som verkligt! Ja, som blir själva den bakgrund mot vilken allting visas upp.

Filosofiskt? Abstrakt? Meningslöst? Nä, snarare väldigt enkelt och konkret!

Jag tror exempelvis att du ska komma – och så kommer du inte – och allt jag upplever är din förbannade frånvaro. Den genomsyrar så starkt mina upplevelser att själva frånvaron av dig överskuggar allt det närvarande. Din frånvaro blir alltså den fond mot vilken jag kommer att se resten av världen.

Eller för att ta ett mindre känsloladdat exempel – du tror att du ska få en viss löneökning och så blir den bara hälften så stor och allt du sedan upplever är besvikelsen över de pengar du aldrig fick.

Brustna förhoppningar och besvikelser styr oss människor i väldigt hög grad och uppvisar samma mönster var de än uppträder i världen och i livet.

Här i Sverige finner vi det kanske bland annat i våra förväntningar på den allmänna sjukvården – där vi som regel anser att den bara blir sämre samtidigt som den förväntade snittåldern faktiskt bara ökar. Hur är det möjligt?

Och det är väl just de brustna förhoppningarna som till stor del nu styr missnöjet i Sydeuropa. Har man väl spetsat in sig på en viss levnadsstandard – ja då kan ju detta inte bara tas bort – sedan spelar det ingen roll om förväntningarna från början var orealistiska och nedskärningarna nödvändiga.

Det är alltså till stor del själva frånvaron av det förväntade som i dag sätter agendan för världspolitiken.

...materialiserar sig när vi förväntar oss att finna Pierre på Cafét – och han inte är där.

Människan går inte i strid för det hon har utan snarare av rädsla för att förlora det.

Den amerikanska Tea Party-rörelsen är oroade för att staten kommer att gröpa ur vår naturliga frihet som man då oftast också anser vara given  av gud.

Sverigedemokraterna tror på liknande sätt att invandringen ska komma att vattna ur svenskheten och att vi därmed blir berövade något som är ursprungligt – något som vi sedan för evigt kommer att sakna.

Det är alltså i själva glappet mellan förväntningar och brustna förhoppningar, som vi kan sälja på människan såväl onödiga prylar som unket tankegods bara dessa på något sätt erbjuder att fylla upp dessa mörka tomrum.

Vi måste kunna lita på att skomakaren verkligen kan tillverka skor!

Vi börjar nu på allvar se vissa tecken på att den samstämmighet som länge utgjort själva basen för vårt samhälle håller på att krackelera. Vi är inte längre lika, vi tycker inte ens lika och vi försvarar till och med rätten att få vara olika.*

Och mycket följdriktigt…

Istället för samarbete och samsyn ser vi nu snarare en djup misstro breda ut sig. Misstro mellan dig och mig. Mellan Sydeuropa och Nordeuropa, mellan öst och väst, mellan demokrati och Islam, mellan folket och politikerna. Djupa meningsskiljaktigheter och motsättningar som skär på tvärsen genom vår gemensamma kultur.*

Det är främst genom ömsesidiga förtroenden som våra samhällen har hängt ihop. Vi ingår alla i ett slags samhällsfördrag som gör att vi kan lita på att skomakaren faktiskt också vet hur man fixar skor och bankerna inte är ute efter att sno oss på våra pengar!*

Och vi har tidigare alltid tagit för givet att den som lånar pengar också ämnar betala igen dem. Det handlar om en djupt utpräglad samsyn! Den som klart uttrycker ett ”OK” – kan inte samtidigt mena ett ”nej”. Det handlar om ett grundmurat och ömsesidigt förtroende för vår rationalitet och för språkets legitimitet.*

Vi måste alltså våga vara lika – för att överhuvudtaget få en chans att få vara olika!*

"Hårt är i världen, hordom mycken, yxtid, klingtid, kluvna bliva sköldar, vindålder, vargålder, innan världen störtas; ingen man skall den andre skona." (ur Völvans spådom ur Eddasagorna)

Och visst! Vi kan för det mesta fortfarande lita på varandra därför att vi vet att vi någonstans tycker ungefär lika. ”Vi” är en del av ”samma” relativa värdeskala. Vi bär på samma moraliska grundstrukturer. Vi vet att man inte sparkar på den som ligger, att man inte utnyttjar den som är svag och att man alltid ska göra rätt för sig.*

Detta är självklara överenskommelser även när några valt att bryta mot dem. Men ju fler som bryter – eller inte känner till dem – desto osäkrare blir vi i vårt umgänge med andra.*

Den dagen hantverkarna får rykte om sig att bara fuska, dagen vi börjar misstro dem som ska sköta om våra gamla, de som investerar våra pensioner, sjukvården, politikerna… Den dagen når vi en förtroende-bryt-punkt som det kanske tagit tusentals år att bygga upp.*

* Ömsom ironiskt – ömsom gravallvarligt och mycket mer återstår att säga…

Visst, vi kan alla vara giriga...

Girigheten kan ta sig många uttryck. Men själva formeln ser ut att vara den samma.

Som en av de sju dödssynderna handlar det om en ständig hunger efter mer och att aldrig riktigt få nog.

Precis som draken Favner i Eddasagorna som girigt ruvar på sitt berg av guld utan att ha någon användning för det. Girighet är att vilja ha mer än vad man egentligen själv kan smälta.

Kung Midas var en berömd girigbuk och Joachim von Anka och männen på Wall Street är giriga. Det vet vi! Det är lättare att se vad girigheten är genom att hänvisa till sådana mytologiska karikatyrer för girighet.

Men frågan är om alla dessa abstraktioner verkligen ger en bra bild av girigheten eller om detta snarare bara är ett försök att hålla girigheten på behörigt avstånd från oss själva?

För är egentligen inte även den pensionär girig som har pengar på banken men som nu beklagar sig över att vara tvungen att betala höjd avgift för färdtjänsten?

Eller den väl avlönade politiker som inte kan låta bli att ansöka om ytterligare ett bidrag för att få några extra kronor i plånboken?

Eller den nation som belånar sitt land långt över sin betalningsförmåga för att sedan låta pengarna drissla ned över sina allt trognare undersåtar?

...men det finns givetvis de som är mer giriga än andra.

Och är inte de undersåtar (offentliganställda) giriga som när statskassan sinar, går ut i vilda strejker för att få behålla sina privilegier (se DN-debatt 20111202?

Drifterna är strukturellt de samma i alla läger, i alla inkomstskikt, inom alla sociala grupper – alla vill vi ha lite mer för att säkerställa vårt relativa välstånd.

Men när vi vanligtvis tänker på denna girighet görs den alltså istället stor och avlägsen. Den handlar ju sällan om oss själva, utan alltid om dom där andra, girigbukarna, de omättliga roffarna som inte förmår rätta mun efter matsäcken, skottar, smålänningar och judar – snåla och giriga allihopa.

Vad jag menar är att det nog kan vara så att vi alla drivs av ett visst mått av så kallad girighet men att vi då gärna hellre betraktar det som ett rationellt och måttfullt säkerställande av den levnadsnivå vi vant oss vid. Men det gör ju inte saken bättre!

OK, det är inte lätt att skilja mellan en clown...

DN´s ledare kommenterar i dag SD´s försök till kursändring av principprogrammet med att de nu försöka skyla över sin rätta (rovdjursaktiga) natur.

Med rubriken ”Bakom SD-leendet skymtar huggtänderna” följer DN därmed också övriga svenska ledarredaktioners sätt att tolka och tackla SD´s försök att ikläda sig en ny klädedräkt.

Jag tror att det kan finnas risk för att detta ständiga avståndstagande snarare kommer att stärka Sverigedemokraterna. Därför att de som blir felaktigt utpekade eller utsatta för orättvisor – dessa utvecklar vi människor ofta en naturlig sympati för – fråga mig inte varför, men så är det.

Att bli avvisad när man verkligen har ansträngt sig för att göra något bra är en orättvisa som många kan identifiera sig med.

Och man kan verkligen fråga sig här vad det är för fundamentalt fel SD nu gör genom att vilja röra sig från en extrem högerkant in mot mitten?

En fråga är om alla dessa oroliga ledarskribenter inte längre tror på möjligheten av förändring? Kan ett politiskt parti verkligen aldrig förändra sin ideologiska ståndpunkt?

Är det då även så att också de ”Nya Moderaterna” bara utgör en förtäckt gest för att vinna de socialliberala mittenväljarna – medan de egentligen enhälligt hyllar kapitalet och girigt gnider sina krösushänder? Är det verkligen så?

Eller är det snarare så att den inre retoriken hos de nya Moderaterna också de facto fått det gamla högerpartiet att förändra sina ideal och sitt ideologiska innehåll?

...och en clown

Och ska vi heller då inte tro på Vänsterpartiet efter att de slopade tillägget ”Kommunisterna” utan snarare betrakta det hela som en förtäckt rörelse med enda syftet att fortsätta upprätthålla en antidemokratisk ideologi? Är det så?

Visst bör vi givetvis hantera snabba ideologiska tvärkast med sund skepsis. Men samtidigt får vi inte glömma att det ju är själva retoriken som utgör den politiska kärnan och hållningen inom ett politiskt parti.

Om nu Jimmy Åkesson säger sig vilja bredda partiets politik (och därmed dess väljarbas) och ta avstånd från de värsta gaphalsarna på högerflanken – är inte detta då ett bra och välkommet steg i god demokratisk anda som vi egentligen bör visa uppskattning?

Man behöver inte tillhöra SD´s sympatisörer för att ändå kunna sympatisera med en förändring inom partiet som till synes är till det bättre.

Vi måste fortfarande kunna skilja mellan bra och dåligt...

Det är med god moral som med den goda smaken – den förändras från plats till annan, från ett samhällskikt till ett annat. Den goda moralen och den goda smaken är kulturellt betingade känslor för vad som här och var upplevs som rätt.

Och en nation, en arbetsplats, en familj är till stor del beroende av en någorlunda enhetlig syn på vad som passar sig. Det är samsynen (på grekiska homonoia, latin concordia) som alltid utgjort samvarons starkaste sammanhållande kitt och osynliga ramverk.

Som Aristoteles en gång uttryckte det, ”för en statsman är det viktigaste att medverka till att vänskap råder bland folket, för vänner begår inte brottsliga handlingar mot varandra.”

Inom en starkt sammanhållen värdegemenskap kan alltså en större frihet råda för individen. Därför att där något inte längre är ”självklart” – där måste samhället istället gå in och reglera och därefter bestraffa överträdelser.

Därför är också en plats där kulturell samstämmighet råder betydligt tryggare och öppnare än den plats som bygger på skillnader, motsättningar och konflikter. Det är inte så konstigt!

Dessa självklarheter är också den ideologiska grund som bygger och driver Sverigedemokraternas nya socialkonservatism som nu finns inskriven i SD´s nya förslag till principprogram (som Mats Lindberg skriver om på DN debatt i dag).

Men det är tyvärr inte så enkelt som Mats Lindberg skriver att SD´s ord och tankar här haltar. Så lätt går de inte att avfärda. Vi måste våga se djupare, vi måste se vad som ligger därunder – vid sidan av vår goda intellektuella smakriktning.

Bara för att SD drar vissa slutsatser innebär det inte alltid att alla deras slutsatser eller själva beskrivningen behöver vara fel.

...och inte av rädsla för obehag sticka huvudena djupt ned i sanden.

Vi ska därför inte kasta ut babyn med badvattnet!

Värdegemenskap är viktig. Sen handlar det givetvis om vilken typ av värdegemenskap vi försöker upprätthålla. Det är en annan femma.

Även den mest välmenande och pluralistiska demokrati behöver skapa en gemensam och värdemässig överbyggnad som bidrar till att upprätthålla själva det öppna samhället och dess demokratiska hållning.

Och… samtidigt hitta en lösning till de problem som uppstår då vissa inte vill assimilera sig inom denna gemenskap.

Att inte våga stå upp för detta är att sticka huvudet långt, långt ned i sanden.